Ett kungarike för en påskmust

Ibland tar man sig vatten över huvudet. Som igår. Hög av löparendorfiner från förra helgen tänkte jag mig ett nätt litet ultrapass från Halmstad hem till mina föräldrar på gränsen mellan Halland och Småland. Vackert landskap, sol och en sprittande glad Therese som var på humör för att umgås lite med sig själv. Kan liksom inte bli bättre förutsättningar.

Innan jag kommit en mil hade jag gått på toa två gånger. En mil senare stötte jag ihop med en huggorm i skogen. Halvvägs slog jag mig ner på en solig plätt och åt lite. Efter det började jag må illa. Sen tog vattnet slut på ett olämpligt ställe där det först inte fanns några hus, och sedan följde en lång sträcka med hus där ingen var hemma.

Ja, och sen kom colasuget.

Men jag måste säga att fram till illamåendet var det en underbar dag.

Tanken var att hålla ett lågt tempo (7.00-7.30 i snitt inklusive gåpauser) och verkligen ta det lugnt. Äta och dricka ordentligt och mer se dagen som ett äventyr än som ett träningspass. Jag har aldrig sprungit på de där vägarna innan, knappt ens åkt bil på dem, så det skulle bli roligt bara att se hur det såg ut. Och det var vackert, i alla fall ända till jag kom ut på raksträckan som gud glömde. Dit kom jag vid halvmaran ungefär. Varför bygger man raka vägar egentligen?

Just nu känner jag en stark ovilja när jag tänker på byar som Fröslida och Nyebro. Säkert fina platser sådär i största allmänhet, men i gårdagens colasugna löparbubbla var de enbart omotiverade hinder för min framfart.

Någon cola blev det inte, för övrigt. Men vid 42k stod Johan och väntade med påskmust. Jag drack en klunk och sprang sedan några hundra meter till för att åtminstone samla ihop maratondistansen. Sen satte jag mig i bilen och drack resten. Aldrig har väl påskmust smakat så gott.

Min enda vän i världen när jag misströstade som värst vid tre mil - en söt liten ponny som stod och tuggade vid sitt staket. Får man klappa en sån på mulen så känns livet genast lite bättre.

En av alla saker jag hittade längs vägen - ett naturreservat med en jättestor kulle med miljoners trappsteg. Jag gick ett femtiotal för att se hur högt det var, men ångrade mig när jag började fatta hur många steg jag skulle behöva ta för att nå toppen...